Det är bara att inse

En del saker är töntigare än andra. A och jag hade på väg hem i bil en diskussion om fåniga idrotter och deras rätt att ens bnämnas som idrotter. A hävdade med vanlig bestämdhet att orientering är sportens frireligiösa dårskap, medan jag spydde stora mängder galla över golf och dess dumpretantiösa och klassgalna utövare. Jag menade på att golfare är de dummaste av de dumma och att ingenting på jorden ser fånigare ut än när de struttar omkring i vita tofsskor och snordyra löjliga kläder. Men jag hade faktiskt fel. Jag måste erkänna det. Jag hade fel.

Idag såg jag något av det mest bisarra jag har sett på mycket, mycket länge; Två medelålders kvinnor som förmodligen var ute för första gången på... rullskidor! Varför, frågar jag mig genast, varför?? Det verkade dessutom vara fösta gången de åkte, för när de närmade sig en korsning med rödljus fick de något lätt panikslaget i blicken och en av dem sträckte ut armen och högg tag i en lyktstolpe som närmade sig med skrämmande fart. Det var på håret att de hade dundrat rakt ut i genomfartstrafiken..

Kontentan av detta är att golf må vara töntigt, men rullskidor är banne mig inte bättre.

Det har varit en märklig helg. Som förmodligen redan nämnts är min allra bästaste vän från förr hemma från Nya Zeeland tillsammans med sin unge älskare. (Jag envisas med att tänka på honom just som en tillfällig älskare eftersom pojkvän känns så mycket mer definitivt, och jag lever fortfarande i envis förhoppning om att hon ska flytta hem igen.. ) Nåja, i alla fall var de här och åt lite mat och drack en hel del vin i fredags kväll, och det var alldeles totalt tokroligt! Innan hon kom hem den här gången var jag riktigt orolig att vi inte skulle ha något gemensamt längre. Att vi efter att inte ha setts på två år bara skulle sitta av tiden tillsammans för att vi skulle träffas, och när vi sågs och åt lunch första gången för ett par veckor sedan så var det verkligen så. Men i fredags, möjligen med lite hjälp av rödvin, så var det som att vi aldrig hade varit ifrån varandra. Jag tycker verkligen att hon fortfarande är en rolig och intressant person, och i ärlighetens namn är det inte många jag kan säga det om.. Enda nackdelen med att hitta tillbaka till varandra är att nu kommer det ju att bli sådär himla jobbigt igen när hon åker tillbaka. Det är aldrig riktigt bra..

Igår gifte sig dessutom min surrogatbror. Vi är, sånär som på två veckor, lika gamla och har känt varandra sen vi var ungefär fem år gamla. Sen vi slutade skolan har vi bott på olika ställen, men har ändå setts så ofta som vi har kunnat och tagit en kanna kaffe ihop och vi har ringt till varandra ganska frekvent. Tills den dagen då han träffade sin blivande fru vill säga. De senaste två åren har vi kanske pratat med varandra vid en handfull tillfällen, och nu skarvar jag i överkant för att det inte ska låta så tragiskt.. Via min mamma fick jag höra att han hade förlovat sig förra sommaren och i våras ramlade det så ner en inbjudan till bröllopet. Jag har fast för det sen dess.

Hela förmiddagen igår ville jag bara bli akut magsjuk så jag skulle slippa åka. Det blev jag inte. Däremot gnällde jag hejdlöst hela vägen i bilen om hur hemskt det var och att jag inte tyckte att bröllopet var någon bra idé och så vidare och så vidare. Jag surade när vi gick och satte oss i kyrkan ända fram tills dess att de kom in. Då började jag lipa.

Han var så himla fin. Jag tror aldrig att jag har sett honom så... jag vet inte vad rätt ord är, vuxen kanske. Och till och med jag kunde se att han var riktigt, ordentligt förälskad och att han kände att han hade hittat rätt. Slutligen.

Hon var tjock.

Till och med festen efteråt var rolig. D och jag var förmodligen de enda som inte var frireligiösa, men det var riktigt trivsamt ändå. Säga vad man vill om dessa kyrkliga människor, men våra profana och förtappade vänner är inte tillnärmelsevis lika spirituella och musikaliska som denna sammanslutning var. Jag träffade lite folk jag kände för en massa år sedan och det var inte alls otrevligt det heller. Så på det hela taget var det faktiskt en lyckad dag.

Jag har ändå inte riktigt kunnat släppa känslan av att ha blivit dumpad. Visst förstår jag att det förmodligen är helt naturligt att prioritera sin fru framför en barndomsvän, men det innebär inte att jag måste gilla det. Och det gör jag inte heller. Inte alls.

Jag tror att jag är utsatt för en komplott. Alla andra alternativ är helt osannolika. I mitt arbete ska jag bidra till att organisera arbetet för en grupp mer eller mindre surrealistiska kvinnor. Inga konstigheter. Jag ska se till att de tar sig dit de ska och att de gör det de får betalt för att göra. Det är inga svåra saker. Det är inte precis Harvard eller NASA. Men ändå.. Att ta sig till sitt arbete är för de flesta normalbegåvade människor inte något att ens reflektera över. För dessa damer ger det däremot upphov till de största tänkbara reaktioner. Det ska skjutsas hit, det ska lämnas dit och hämtas där, och råkar de händelsevis få vänta en minut eller tre så skulle man kunna tro att Barsebäck hade exploderat.

Jag skulle väl kanske ändå kunna leva med detta om det vore så att de gjorde sitt jobb, men neeej då.. Tydligen är det alldels för mycket begärt. Den enda rimliga förklaringen är att de jävlas med mig. Allt annat är helt orimligt. Folk kan bara inte vara så dumma! Eller.. Jag vet inte längre. A tror att företaget fungerar som en magnet för människor med låg begåvning. Fan vet om hon inte har rätt.

En hycklares bekännelser

Jag jobbar inom ett serviceföretag. Ibland är det jätteroligt. Ibland är det skit. Just nu är det mest upprörda känslor och anarki. Och det trivs jag med! Jag vet att det gör mig till en hemsk människa, men det är riktigt underhållande att se hur fasaderna hos tanterna krackelerar allt mer och de fula lögnaktiga kärringarna som man hela tiden anat fanns där kommer fram i dagsljuset. Kvinnodominerade arbetsplatser är ingen barnlek kan jag tala om.

Damer som har varit vuxna i flera decennier regrederar till femåringar och börjar puta med underläppen och säga "dumma dig" och "jag vill inte" medan de stampar med fötterna i golvet. Det är få saker som slår det underhållningvärdet. Det är som en blandning mellan fars, thriller och lyteskomik. För det intrigeras också vill jag lova. Och saboteras. Och mitt i allt detta går jag runt och försöker skapa samförstånd och lugna ner upprörda känslor. Men inom mig tänker jag elakt; "Det är bra, jävlas på lite mer. Gräv gropen lite djupare så ska jag stå och hånskratta när du faller handlöst ner i den." Jag kanske inte borde ha något personalansvar trots allt.

Dagen efter

Jag är inne i en fas av självskadebeteende just nu. Ett ofrivilligt sådant bör kanske tilläggas. Jag är så övermänsligt klumig i perioder att jag borde skaffa en sån där vadderad dräkt som man har när man ska sumobrottas. Jag har bara sett dem på tv, men just nu tror jag att det är precis vad jag behöver. Min högra arm är i princip obrukbar efter att ha ramlat utav bara helvete på asfalt, skurit upp lillfingret på en plåt och klämt långfingret i en kedja. Jag borde sättas under överförmyndare.

Och det är inte nog med detta. Jag har även tvingats, motvilligt, abdikera från tronen som kung av schlager i hemmet. Redan under kvalet konstaterade D tvärsäkert att Serbien skulle vinna medan jag hånlog lite lätt och kontrade med att min stora kunskap och erfarenhet sa Vitryssland. Och nu vet vi ju vem som fick rätt. Fan.

Om det senare ämnet ska behandlas lite vidare så kan jag bara inte förstå att inte Danmark gick till final. Jag tokälskade låten och smaklösheten och tyckte att det verkligen var schlager när det är som bäst. Det är nog bara att inse att jag även i detta hänseende böjar bli en åldring som inte hänger med i utveckligen utan panikslaget klamrar sig fast vid det som fungerade förr. Jag är så tragisk.

Raderad och befriad.

Förra veckan bestämde sig min dator att det fick vara nog. Helt plötsligt började den låta högt och suspekt och sen stängde den ner alla aktiviteter och meddelade mig helt frankt att den gjort det för att det uppstått ett allvarligt fel och att den inte hade några som helst intentioner att starta upp igen. Jag blev skogstokig. Min första tanke rörde den rent ekonomiska aspekten av haveriet. Jag har inga pengar liggande som kan spenderas på en ny dator från en dag till en annan! Tanke nummer två var om möjligt ännu mer upprörande. Alla bilder som låg på hårddisken och som jag, mitt slarviga lilla as, inte överfört till nätverket kunde vara för evigt förlorade! Detta scenario blev mig nästan övermäktigt innan D kom hem och lyckades rädda det mesta innan allt formaterades om.

När jag satt i valet och kvalet om vad som skulle räddas för eftervärlden och vad som kunde kastas i den elektroniska kloaken så tog jag det drastiska beslutet att enbart spara mina bilder och mina uppsatser. Allt annat, och nu menar jag verkligen allt, fick läggas till handlingarna. Och jag känner mig så befriad! Mailadresser till folk som jag inte har någon kontakt med längre, gamla essäer och allehanda skit och skräp är borta. Jag skulle behöva göra motsvarande rensning i min fysiska omgivning också. När jag orkar och hinner.. Man ska ju inte göra alltför mycket förändringar på en gång.

Hollywoodifierad

Igår gjorde jag inte mycket. Jag skyller på vädret. Mest låg jag i soffan och läste i en av böckerna från den senaste laddningen jag beställt från Adlibris. Jag tror helt allvarligt att jag har utvecklat ett svårt beroende av att köpa böcker. Inte så bra. Och framförallt inte så billigt i längden..

Nåja, i pauserna från boken passade jag på att titta på lite repriser av amerikanska tv-serier på femman och det var då det slog mig att min bild av vissa aspekter av livet helt och hållet baserar sig på det jag sett på film och på tv. Och det är INTE bra! Helt åt helsike tokdåligt för att vara helt ärligt! Här har jag, på mitt lite smått arroganta sätt, gått och hånlett åt människor som tror att relationer är som romantiska filmer med Sandra Bullock eller som Harlequin-böcker. Och så visar det sig att jag har varit precis lika naivt skitdum själv. Enda skillnaden är att den fluffrosa och välregisserat gullegulliga bild som jag har köpt rakt av är den som skildrar syskonrelationer.

I praktiken är jag ensambarn. Jag kan inte påstå att jag under min uppväxt har lidit speciellt mycket av det. Jag har kusiner som jag har träffat mycket och slagits med och hemma har jag haft alla fördelar av att vara ensamt barn; precis hur mycket uppmärksamhet som helst, en viss materiell bortskämdhet, och ett ständigt boostande av mitt självförtroende och en tilltro till att jag kan klara av (nästan) allt jag bestämmer mig för att göra. Det är först de senaste åren som jag har kommit att sakna att inte ha några syskon. Det verkar så himla trevligt att ha någon som man delar bakgrund, erfarenheter och upplevelser med. Någon som man på gott och ont tvingas ha i sin tillvaro resten av livet och som alltid finns där och ställer upp när tillvaron rasar.. Ja, ni hör ju själva.. Så jäkla Hollywoodifierad jag är!

Jag har helt okritiskt köpt bilden av systern eller brodern som flyger tvärs över jorden när man mår dåligt. Som bara behöver titta på en för att se vad som är fel och som förstår och sätter saker och ting i dess rätta perspektiv. Innerst inne hoppas jag att den typen av syskonrelation inte existerar utanför tv-rutan, men jag kan ju inte vara helt säker.. Och jag lär ju knappast få veta heller. Så nu bestämmer jag mig helt enkelt för att alla syskon innerst inne bär på en massa outredda konflikter och egentligen avskyr varandra och glädjs åt varandras misslyckanden och irrvägar. Att alla högtider är som en hotande härdsmälta. Det känns redan bättre.